Boklogg 1 för Margit Sandemos ”Trollbunden”
I början av boken får vi följa Silje Arngrimsdotter, som är ute en kall natt i Trondheim, Norge, år 1568. Pesten har tagit hela hennes familj och hon har drivits bort från sitt hem, för ”vad kan en 16-årig jänta göra i en smedja?” (s. 6). Hon är kall, hungrig och har gått så långt att hennes fötter bara är öppna sår. Inne i en gränd hittar hon en liten 2-årig flicka, vars mamma har dött i pesten. Silje tar hand om flickan, och de båda lämnar staden och går mot den stora elden utanför staden, där de bränner alla liken (och där de hänger och torterar brottslingar).
I skogen hittar de ett litet spädbarn, som en rik adelskvinna som heter Charlotte Meiden har lagt ut för att dö (för att på den tiden var det inte acceptabelt att man fick barn när man inte var gift). Silje, som bara är ett barn själv och inte äger ett öre, tar hand om det barnet också. De träffar en man i skogen som övertygar Silje att rädda en brottsling som precis ska avrättas. Hon spelar hans fru och låtsas att han är kungens närmsta man, och knektarna släpper mannen. Som tack för hjälpen får Silje och barnen en plats att bo och arbeta på, hos den snälla Målare Benedikte och hans pigor Marie och Grete, och hon är mycket tacksam för detta.
Vår huvudkaraktär Silje är snäll, osjälvisk (eftersom hon tar hand om de båda barnen utan att tänka på sig själv), modig och stark (eftersom hon vågar stå upp mot myndigheterna och låtsas som om mannen är hennes make, trots att de skulle straffa henne om de kommer på att hon ljuger). Hennes pappa var smed och hon hade många syskon, men hela hennes familj dog i pesten, så hon har ingen kvar. Hon är 16 år gammal, har långt, brun-rött hår, blåa (naiva) ögon och är smal och ”storbarmad” (s. 62).
När jag läser blir jag genast intresserad, man vill veta vad som ska hända med Silje. Jag identifierar mig med henne, för jag hade också hjälpt barnen, trots att jag håller på att svälta själv. Jag vill att det ska gå bra för henne, för hon är så snäll och osjälvisk i en självisk värld. Jag tänker på hur svårt det var att leva på den tiden, då de inte hade elektricitet eller någonting, och jag blir tacksam över allt det som finns idag.
Kommentera